Om mig

Mitt foto
Jag är en 37-årig kvinna, fru, mamma, väninna och syster. De fyra starkaste och självklaraste ljusglimterna i mitt liv är min man och mina tre barn. Jag försöker kombinera en karriär med ett aktivt hemmaliv vilket inte alltid är lätt. Bloggen ska hjälpa mig att se de dagliga ljusglimtar som annars vanligtvis passerar förbi i ett stressigt familjeliv. Min andepaus i tillvaron.

fredag 17 augusti 2012

Där allting började

Den viktigaste resan jag gjort i hela mitt liv är den jag gjorde 1999. Jag pluggade i Uppsala och kände mig rätt ensam. När sommarlovet var på väg och jag insåg att jag nog fick spendera den i min ensamhet så väcktes en lust på något nytt. Under våren hade jag sett reseprogrammet När och fjärran samt tv-serien Karavan och blev sugen att testa Rosa bussarna. Det fanns en plats sparad till just mig, så i juli blev det dags att uppleva England, Skottland och Irland, från en buss, i en månad.

Mitt bästa minne är när jag med fjärilar i magen stiger på bussen och överlämnar min väska till chauffören. Där och då förstod jag att detta skulle bli den bästa resan i mitt liv. Jag hade rätt...och totalt fel.

Jag kan inte påstå att jag minns alla sevärdheter. Jag hade mest ögon för en kille. Men det låter ju som en supertrist resa, så här kommer den i korthet:
Cliffs of Moher, bild lånad från wikipedia

Oban, bild lånad från wikipedia

Det blev många besök på whiskydestillerier i Skottland (bla Edradour) och på Irland (Oban, Bushmills) och jag gillar inte ens whisky. Bäst var i alla fall Oban och det är den enda whisky jag druckit efter den resan, en gång. Häftiga naturupplevelser blev det i nationalparken Glenmore Forest, Loch Ness (nä det var faktiskt mest turistigt), Cliffs of Moher och Connemara. Ärligt talat var Connemara inte en så häftig naturupplevelse, jag och resten av resenärerna på bussen sov....
Connemara, bild från wikipedia

Nä egentligen minns jag inte resan alls med avseende på vad vi såg utan mest vad jag upplevde med mig själv och min självkänsla. Jag träffade ju min numera make samt min bästa vän på denna resa, så visst var det den bästa resan i mitt liv. Jag skulle inte ha allt det jag har idag om jag inte hade gjort resan. Det stärker mig att tro att när något negativt inträffar i ens liv så finns det en mening. Någonstans, någongång så har det lett till en den rätta inriktningen i mitt liv. Det tycker jag känns hoppfullt.

Var var det jag hade helt fel om när jag klev på bussen då? Jo efter resan blev det bara värre och jag kände mig ännu mer ensam, trots att jag funnit flera nya vänner. Ingen kille hade jag. Jag flyttade till en tråkig lägenhet i Södertälje och pluggade helt enkelt vidare.

Fortsättning följer, för så här trist kan det ju inte sluta!

4 kommentarer:

  1. Tur det kommer en fortsättning...väntar med spänning ;)
    Tur du klev på och åkte med, det blev ju en livslång resa...
    Trevlig helg,
    Sussi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var tur att jag vågade, för nu blir det bara bättre:-)

      Radera
  2. Kul att få höra fortsättningen :) Rosa bussarna, vad coolt, finns de fortfarande?

    SvaraRadera
    Svar
    1. O ja, de finns kvar och är mycket större nu än för 13 år sedan. De reser över hela världen och har fler resmål än "på min tid".

      Radera